Joachim och jag träffades i mars 2001. Vi flyttade ihop i augusti samma år och då började den livslånga tjafsfesten om hur hemmet ska se ut. När jag tänker på att köpa en ny möbel från jag magknip som en trög pavlov-hund.

Så för det mesta låter jag bli. Och på kvinnors vis går jag istället runt och är sur och missnöjd.

I fem år har vi haft ullsoffor. Joachim var emot det från början. Begagnade var de dessutom.

I nära två år har vi ”diskuterat” vad för typ av soffa vi ska ha istället.

Jag ville ha en sån här

Joachim ville ha en u-soffa. Jag ville ha en u-soffa som jag vill ha soffbord med mosaik, takfläkt och mönstrade panelgardiner. Bildsök u-soffa på google och se sida fyra.

I förra veckan bestämde vi oss äntligen och jag har verkligen kompromissat mig till en våt pöl.

Det blev en sån här, fast större och med hörnslut till vänster från ert håll, ljusgrå med raka armstöd och metallben.

Nu när jag avslutar detta inser jag att rubriken tillsammans med inläggets inledning kan tolkas som att Joachim och jag ska separera. Inte en chans. Det har tagit mig nära tio år att dressera Joachim, han blir aldrig ledig.