Jag läser på resume om ett par som har byggt om en råvind till ett liv i lyx i vasastan.

Och folk är VANSINNIGA.

Visst kan man driva med artikeln, byter man ut krydda mot lem så har man en erotisk novell. Men provocerad och arg?

Folk är så hopplöst avundsjuka.

Vad bryr jag mig om andra torkar sig i röven med hundralappar, jag är lycklig ändå. Jag har inte köpt mina kryddor i Peking, jag har köpt dem på Gerdas på Storgatan och lika glad är jag för det. Och Semillionviner finns att köpa på systembolaget. Jag brukar låtsas att de duktiga säljarna med gröna byxor är sydafrikanska gårdsherrar, jag är övertygad om att de kan mer om fler druvor än någon arisk kvarleva.

På bilden ser jag två 30-plussare som geggar med kryddpasta från långtbortifrån(alla kryddor kommer därifrån)

Och jag tänker; Har de inte väl mycket fritid? Jag tänker inte skriva att de borde skaffa barn för då blir det ett sabla liv här inne och det orkar varken jag eller ni, så det tänker jag inte skriva. Att de borde ha lite ungar på alla de där 165 kvadratmetrarna alltså, jag passar mig för sådana kommentarer.

Låt dem bo i sin vindsvåning och drömma om ”en ännu större walk in closet med divan”. I min garderob från 1966 som vi slet bort från hallen och tryckte in i sovrummet får jag bara plats att sitta om jag går på LCHF i tre år men det gör ingenting. Jag vet att det finns många rika människor. Men jag har det bättre än dem. Jag har 200 meter till ett livs med pizza. Jag har 300 meter till barnens skola. Jag har 300 meter i andra riktingen till hembakat hos Joachims mormor och morfar. Och jag är lyckligt ovetande om vad i hela friden kryddpasta är.