Jag sitter i ett av två hörn i vår nya soffa, som alltså inte är en oxford i chockrosa plysch.

Jag sitter här och tänker på mitt liv. 

Brukar ni känna efter om ni är deprimerade?

Det gör jag då och då. Jag sätter mig ner någonstans och känner efter. Är jag deprimerad?

Nästan alltid kommer jag fram till att jag är glad som en lax(hur man nu vet det, vem frågar någonsin laxen hur han mår?) men ibland tänker jag att jo, jag är nog lite deprimerad.

Men det hinner jag bara tänka i uppskattningsvis tre sekunder, sedan tar känslan av

SKÄRPDIGDINSORGLIGALILLAKVINNAAVVÄSTSOMTRORATTDUHARPROBLEM

DUHARINTERÄTTATTMÅDÅLIGT över.

Och så mår jag bättre och jag inser att nej, jag var inte deprimerad den här gången heller.

Jag älskar att säga till mig själv på skarpen, ingen kan ryta ifrån som jag.