I vår familj firar vi jul enligt principen vartannat år.

Jämna år börjar vi hos mamma och pappa. Efter mat, paket och Kalle åker vi till Joachims föräldrar.

Ojämna år börjar vi med dopp i grytan hos Joachims mormor och morfar, åker till mina föräldrar och sedan vidare till Joachims föräldrar.

Så den här julen hade vi med andra ord den lugna varianten. Nu blir emellertid ingenting lugnt nu när Lasse är två och lite till och ska ”klätta” på allting och aldrig sitter still.

Och när han försökte sitta still så gick det illa.

Vi hade precis kommit till Joachims föräldrar och Lasse hade satt sig vid skrivbordet för att måla. Han satt på skrivbordsstolen på hjul och plötsligt for den i väg åt vänster varpå Lasse for med huvudet före åt höger, ner i golvet. På golvet stod ett garage av hård plywood från Joachims barndom. Rakt in i detta ramlade älskade Lasse med tinningen rakt in i hörnet. Jag skrek som ett hysteriskt fruntimmer som jag alltid gör samt tänkte ”Nu dog han” som jag alltid gör när mina barn ramlar. När jag lyfte upp honom såg jag att han hade brutit av en bit av garaget i fallet. Han grät och skrek, mer än vanligt, men alla mammor vet att skrik och gråt är bättre än tystnad. Efter en stund lugnade han ner sig med napp och kramar och allt som syns nu är ett ytligt jack på kinden.

Jag kommer aldrig, aldrig, förstå vad barn är gjorda av.

På julafton bar jag en LBD från Filippa, kofta från Gina Tricot och halsband från Beyond retro.

Joachim fick en Ipad som han nu förlustar sig på tre soffplatser bort. Han är förlorad och jag förstår inte. Är internet bättre bara för att det blir plattare?

På juldagen samlades hela släkten hos mina föräldrar. Det är långpromenad in genom en skog och ut på andra sidan, kalkonmiddag och moster Evas mandelmusslor. Alla tar varsin, de som inte skäms tar två. Anders och jag tog tre.

Innan vi åkte hem lyssnade vi på Knugens tal eftersom pappa ville det. Jag tror inte att jag har himlat så mycket med ögonen i mitt liv. På en kvart himlade jag för en livstid. Hörde ni talet? Hörde ni hur kungen sa, etthundra procent ironifritt, att han brukar tänka på att jorden är som ett äpple?

Jorden är som ett äpple, brukar knugen tänka när han sitter och äter dillchips med ranchdipp på Noppes efterfest.

Senare på juldagskvällen LOVADE Joachim att vi skulle ha spelkväll men det slutade med att Joachim hade kul med Ipad och jag hade kul med Rolf Lass-pad.

Idag har vi fått julmat hos Joachims föräldrar och då var jag rysligt söt i min julklapp från Joachim.

 

Alla barnen blev kvar hos farmor och farfar och likt en avhuggen arm som rycker så känner jag att barnen ligger i sina sängar. Men det gör de alltså inte.

Nu ska vi sova och jag ska somna på det enda sätt jag kan nu för tiden; med en pod tankesmedja.

Jag önskar er en god natt så hörs vi i morgon.

Och jo, jag tänkte skicka ett Godjul-mms men Joachim krånglade och såg sur ut på alla bilder så det förblev oskickat.

God jul och god fortsättning!