Jag sitter i sminket på TV4. Jag har fått puder och klet duttat på ställen där det är ”lite ojämnt” det vill säga #helaansiktet.

Plötsligt kommer Jimmie Åkesson in i rummet. Helt utan förvarning kliver han in i snygg kostym och politisk vän(en annan Sverigedemokrat). 

Jag blir starstruck. Det hade jag blivit om jag träffat Stalin också. Han är ju död så det hade blivit ett väldigt speciellt möte. 

Jimmie sätter sig i sminket. Han säger ingenting. Sminktjejen säger ingenting. Hans politiske vän bläddrar i en tidning. Jimmie reser sig och går. 

När Jimmie har gått kommer Robert Aschberg. Jag blir glad, jag gillar ju Robert som ni vet. Robert klär sig som min pappa när pappa går runt på gården och lagar sina bryggor och lägger lock på sina brunnar. Det är så befriande och härligt så jag känner att jag måste krama Robert. Så det gör jag. 

Robert går och in kommer David Eberhard, husguden. Han har en grön tröja och är smal. Hans fru ringer på mobilen och sminktjejen tvingar honom att ta det.

Nu är jag klar. 

Jag följer med ner i studion och gör en puff tillsammans med Lennart Ekdahl och Robert Aschberg. 

Nu ska vi alla sitta och umgås i fikarummet(som förmodligen inte heter fikarum på TV-språk)

Det är alltså jag och Robert Aschberg, David Eberhard, Sofia Mymlan Mirjamsdotter, Emanuel Karlsten från Expressen, Jimmie Åkesson och hans vän samt som från ingenstans Johan Pehrson från Folkpartiet och Sven-Erik Österberg från Socialdemokraterna(Sven-Erik sätter sig inte ner utan står bakom en stol och ser god och värdig ut. Jag är väldigt förtjust i den mannens uppsyn)

Jag tar en stor bit brieost på ett digestive och Robert äter godis ur en stor skål trots att han ”egentligen inte äter godis”.

Vi pratar. Alla utom Jimmie som är utanför. 

Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om när människor är utanför, oavsett hur fel de har. 

”Jag har skrivit ganska mycket om dig” säger jag till Jimmie.

Det ser ut som om Jimmie blir glad över att någon tilltalar honom. 

”Jaså?” säger han.

”Det är det många som gör” säger hans vän.

”Ja, men jag är inte många, jag är speciell, jag är faktiskt ganska snäll” säger jag.

För det är jag. Jag kan inte låta bli att se det lilla barnet i Jimmie. Jag vill bara att Jimmie ska vakna upp och vara en solidarisk medmänniska som älskar livet och jorden och människorna som bor där. 

Sedan pratar vi lite om fotboll, Jimmie berättar att han var väldigt glad när Bagarn kom tillbaka till Mjällby, jag säger att vi saknade honom väldigt mycket när han försvann. 

Och så blir det debatt och Jimmie plockar fler röster inför valet 2014 där han står en mot två. 

Och vi andra debatterar näthatet och det roligaste på hela kvällen var när Marcus Birro(som satt på länk från Norrköping) plötsligt fick sällskap av sin katt varpå han trycker ut katten ur bild. 

På hotellet somnade jag på fjortonde våningen till dagens Tankesmedjan och drömde om en sak som har gjort mig besviken. 

Men när jag vaknade sken solen och jag åt ett stort lass äggröra och tittade på båtarna som majestätiskt rörde sig genom ismosaiken i Värtahamnen. 

Och nu sitter jag på tåget hem, ett tåg som är nitton minuter försent. Allt är som det ska. Bra.