Jag lyssnar på Morgonpasset i P3 där en kvinnlig gäst kallar sig Relationsanarkist.

Jag kan förklara vad en relationsanarksit är lika lite som gästen själv. Hon svamlar och söker orden och allt hon säger låter exakt som det liv vi alla lever; att vi har olika relationer med olika personer. Skillnaden är att hon inte vill inte kalla dem relationer. Säger alltså kvinnan som kallar sig själv relationsanarkist.

Jag sitter och himlar med ögonen över yoghurten och tänker att jag måste formulera ett inlägg i detta ”ämne”.

Men jag hittar inte riktigt orden.

Men så läser Martina Thun upp ett mail från en lyssnare som känner igen sig. Lyssnaren vill veta;

”Varför är det här så provocerande? Varför blir de som har normala förhållanden så arga?”

Och då lossnar det för mig.

Jag blir inte provocerad. Jag stör bara ihjäl mig i all enkelhet.

Jag stör mig på ängsliga människor som inte bara kan växa upp. Anarkist, det var man på estetiska gymnasiet någon vecka för att bråka med ”normerna” sedan VÄXTE MAN UPP och insåg att det inte spelar någon roll vad man kallar saker. A rose is still a rose.

Väx upp och skaffa en pojkvän. Seså.