För tio minuter sedan var jag mitt uppe i en text om en slemmig gubbe när det ringde på dörren.

Det var pappa. I för stor flanelljacka från Fristads med röda och svarta rutor, mössa med öronlappar och jeans från Coop stod han på hallmattan och undrade vad jag gjorde.

Jag har slutat svara att jag jobbar eftersom pappa tycker att jobb är aktiviteter som gör att man mot slutet av dagen luktar som Saddams flykthåla.

”Jag skriver en krönika om Silvio Berlsuconi”

”Jaujau”

”Nu ryker han”

”Najnaj, dejt blej enget mej dejt”

”Vad gör du i stan idag?”

”Jau skau öuka te Böujhöulm öu fejka, sejdan skau jau göu pöu öustra sejdan, jau haur mejd mej sköuteröuveröulen”

”Åhå”

Sedan pratar vi om att pappa inte har med sig mobilen eftersom det är ”öunöudet”.

”Min din ej brau ätt hau näer man äej pöu sjon öu möuton ligger öuv”

”Eller när man ska gå ensam på Ölands ödsliga kant och det är minusgrader och ingen kan höra dig skrika”

”Jaujau”