I går lekte alla med våra barn. Hemma hos oss. Sju ungar. Joachim ställde fram fika som var en bulle per barn samt trasiga kex från Kolmården.
”Det finns en bulle kvar! Får vi dela den?”
”Man kan inte dela en bulle sju gånger, ge den till pappa så blir det inte orättvist”
Joachim fick bullen där han satt i soffan framför tysken och norrmanen och Hellman.
Så här låter det när Joachim tittar på skidor;
”KOM IGEN NU HELLNER, JA! KÖR NU! FAN NU KOMMER RYSSEN. NEJ, DET GÅR INTE, ELLER? KÖR NU HELLNER KÖÖÖÖR”
Jag behöver inte titta på TV. Joachims spurtångest ligger som en våt filt av sportångest över vardagsrummet och Joachim blir så väldigt väldigt ledsen när Hellner blir sexa och han blir så väldigt väldigt glad när Hellner galopperar med sina majestätiska lår uppför backen.
Jag skulle kunna berätta hur många gånger Joachim har sett det där loppet på SVT Play men ni skulle inte tro mig.
När barnen hade fikat spelade lilla och hennes bästa killkompis Hello Kittys muffinspel och en stund senare plockade de undan det efter sig. Not.
Lasse var där kvickare än ordförande Persson till lunchbuffén.
Jag satte mig ner och la ut alla marker på sina rutor och gav Lasse tärningen. Han slog och den flög iväg och in under pianot. Jag plockade upp den och såg att det blev en fyra.
”Du fick en fyra” sa jag och visade med fingret hur han skulle gå. ”Ett. två, tre, fyra”
Lasse slet åt sig sin Hello Kitty och slog med näven på spelet och lät;
”FYASEXFYASEXFYASEXFYASEXFYASEXFYASEXFYASEXFYASEXÅTTA”
Kvar fanns sedan hurricane Katrina och Lasse var färdigspelad.