Just som jag trodde att jag skulle bli normal. Att jag skulle ha en kille som kommer hem vid 16. Som är ledig när det är helg, som kan dricka vin till maten, som kan gå på bröllop och begravningar och skivor som vanligt folk gör.

Men nej. När jag ligger på hotellsängen i Köpenhamn förra torsdagen och Joachim stor och blåser sitt fluffiga hår torrt så hör jag telefonen ringa från hans rock.

”Joachim, din mobil”

”Vem är det?”

”Vet inte”

”Jag orkar inte”

”Jo men ta det nu”

Och så tar han det. Och det är en man som pratar som pappa. Söu häer döu vejt.

Mannen som ringer undrar om Joachim vill spela i Mjällby.

Vi pratar. Jag säger som jag alltid säger, att jag stöttar honom i allt. Att det är Joachim och ingen annan som ska bestämma när han slutar med fotbollen. Att halta och lytta albaner inte ska put min baby in the corner när han fortfarande har spring i benen.

Så han säger ja.

Och jag vet att det kommer bli jobbigare än det någonsin var i Kalmar FF. Jag kommer alltid vara ensam och barnen kommer inte uppföra sig. Jag kommer vara ensam alla helger eftersom alla matcher blir bortamatcher. Joachim ska jobba halvtid och pendla 34 mil till träningen varje dag och DVD-spelaren blir min bästa vän. Och om mamma tror att jag har utnyttjat hennes godhet tidigare så lär hon bli överraskad.

Men det ska bli roligt också!

Och tänk så glad pappa blev när vi berättade.

”Pappa, Joachim har fått ett erbjudande”

”AIK Atlas?”

”Nej, Mjällby”

”Jao!”

Jag gillar Mjällby. Det bästa med säsongen 2010 var att de blev sexa.

Vi har saknat Bagarn och hans familj. Nu får de visa oss stan när vi kommer ner med alla våra yngel till Listerlandet.

Och min älskling får göra det han älskar.