”Det var ju väldigt normalt att lämna sitt barn på fritids för att det krånglar? Kanske lite barnsligt och oansvarigt som vuxen”

Svar: Jag bryr mig inte så mycket om vad som är normalt, jag kanske inte skiter i det i lika stor utsträckning som Lady Gaga och Charlie Sheen men jag har nog ganska bra koll på vad jag pysslar med.

Jag har hämtat på dagis och fritids fem miljarder gånger de senaste sju åren och mina barn vill inte gå hem. De är alltid mitt uppe i någonting JÄTTEVIKTIGTJAGMÅSTEFÅGÖRAKLARTANNARSDÖRJAG.

Till skillnad från Joachim låter jag hämtningarna ta tid. Jag hämtar Lasse klockan 15, sedan tjejerna på fritids mittemot och brukar vara hemma runt 15:45. Det är 300 meter till vårt hus.

Men det måste vara någon måtta på hur lång tid det får ta. Både Lasse och jag är påklädda och han vill gärna hälla ut lego och pyssel medan jag väntar på att stora ska avvecka verksamheten. Pattsvetten rinner och efter ett tag säger jag; ”Nu går vi och hämtar din lillasyster, vi ses där”

Jag går sedan vidare till nästa fritids och hämtar lilla. Det tar en stund. Om stora inte har kommit när vi är klara så står jag och stampar argt utanför gympasalen och till slut går jag hem.

”Varför hämtar du en åttaåring om hon kan gå hem själv?”

Svar: Därför att hon fortfarande vill! Tänk sen när hon går på högstadiet och jag måste hämta på en bakgata för att ingen ska se oss. Självklart kommer jag inte acceptera detta. Jag kommer köra fram till cykelstället där alla coola stadsungar står med sina Ipods. Jag vevar ner rutan och ropar; ”TJOHO! Nu är mamma här! Vem är det där gumman, är det din NYA KILLE?”

Jag har faktiskt inte ens börjat tänka på att inte ta med henne när jag ändå hämtar de andra.