När man har 42 har man inte lyxen att köpa skor som är snygga. Jag har inte kunnat gå in i en skoaffär och köpa de snyggaste skorna sedan jag var tolv år.

I sjuan hade jag storlek 41, jag växte fortare på längden än bröst och stjärt. Jag var en stornäst tvåtumsplanka med östra Smålands största flickfötter.

Jag fick leta skor på herravdelningen eftersom storlek 41 för kvinnor inte var så vanligt på den tiden.

Extrema komplex hade jag också. Det hjälpte inte att det fanns en tjej i A-klassen med storlek 43, hon verkade ju inte bry sig.

Alla söta flickor hade små fötter och allt på mig var stort utom tuttarna.

Jag blev ofta retad för skorna jag lyckades hitta. De var alltid otympliga, grova och jättefula. Och så mina smala stackars ben till detta. När någon sa att jag såg ut som ett L så var det inte roligt av två orsaker:

1. Jag blev ledsen

och

2. Det var sant

Nu älskar jag mina fötter. Jag ska inte dra till med något vämjeligt trams om att de har hjälpt mig att bära mina tre barn, de är bara fötter som sitter fast vid slutet av mina ben.

Jag älskar mina fötter därför att de är väldigt vackra.

Så sagan slutar lyckligt.

Men jag hittar fortfarande inte skor. 

Så.

Om en 42:a hittar ett par skor i just 42 så slår man till och då spelar det ingen roll att det är höstskor när allt man behöver är sandaler.