Jag såg inte semifinalen i går, herregud det var ju Lyxfällan, sista avsnittet dessutom.

Ångesten i att vara skyldig 1300000 kronor därför att man inte ställt av fem skitbilar.

Nåväl.

Elin kom hem från Spanien i går och följde tävlingen från start till slut. I vanlig ordning fick jag ett sms där hon berättade om hur nervös hon var och att det såg mörkt ut.

När klockan var 22:45 slog jag över för att se någon shitboring dansföreställning som eurovisionen envisas med att bjuda på. Nu är det paus och vi ska räkna röster, vad göra? Kasta in några pretentiösa dansare som ska framföra något som ingen förstår med hysteriska lampor och svår musik. Ja! Men det hjälper inte att det är landets bästa dansare, landets bästa koreograf eller att de har övat i flera år, det är fortfarande dans.

Sedan skulle någon tysk tant hög på gud vet vad presentera the results. Elva bidrag skulle gå vidare. Alla deltagare sitter i sina soffor med epileptiskt flaggviftande, alla ser ut som clowner eller horor. Ingen får se normal ut, det är lag på det.

Och så börjar kvinnan som kan säga nöff poä på många språk räkna upp länder. Och det är Moldavien och Slovenien och sånt. Och Danmark. Och helt plötsligt inser man: De kommer inte räkna upp Sverige i år heller.

Och jag känner att jag nog bryr mig lite grann. Varför ska alla de här fattiga hittepåländerna komma i sina horklänningar och tro att de kan bättre än vi? Vi i Sverige är bäst på musik, vi har liksom kommunal musikskola. Vad har ni? Barn som får uppträda på torget tillsammans med en grizzlybjörn i koppel medan gammelmormor säljer ägg?

Hur det nu var med Moldavien och annat så fanns det plötsligt bara en plats kvar. Jag skulle just stänga av TV:n för att gå in till Joachim och vara arg som Bert Karlsson eftersom det där östpacket alltid röstar på varandra.

Och så: Sverige!

Sweden!

Det var så spännande! Jag gjorde ett sånt där tantrop som tanter gör när de blir lite lagom skrämda, mittemellan att de inte bryr sig och att de dör.

Oh! lät jag och fick lite hjärtklappning som tanter får precis innan de dör.

Och kroppen var fylld av en enda känsla:

SYRGAS!