Jag längtar tillbaka i tiden. Jag vill tillbaka till tiden då jag var så arg på mitt modem att jag stampade på det. 

Jag vill ha det livet tillbaka.

Jag vill tillbaka till ett liv där dagen går ut på att lämna texter, hämta barn, laga mat, betala räkningar.

Livet idag är att klä på mig kläder och försöka komma i håg järntabletterna. Sedan? Stirra in i väggen?

Jag försöker skriva här och här. I övrigt är det mörkt och tungt. Jag gråter och lyssnar på P1. Jag försöker känna glädje inför Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till år 2022 men så har P1 Morgon bjudit in Andreas Carlgren och så blev det också förstört.

Jag försöker minnas hur livet såg ut när jag kunde bry mig så mycket om ett modem att jag tog sönder det.