Jag ser en intervju med Eric Saade och blir förfärad.

Jag har tänkt att Eric är lite som kusinen från landet, som jag själv. Lite töntig, glad och ödmjuk.

Men se filmen här

Det är ingen vacker syn.

Reportern, som är en gammal kurskamrat till mig (Hejhej Mattias), ställer relevanta frågor inför torsdagens semifinal och får en blasé inställning med trötta svar tillbaka.

Eric berättar att han inte gav någonting alls på repet, det var bara ”chill”. Mattias undrar då hur mycket mer Eric ska plocka fram i kväll.

”Nej, jag kommer bara plocka fram mig själv, den vanliga Saade”

Ett alternativt svar hade varit att han ska ge allt eller något i den stilen. Eller vad sägs om vad som helst utom att prata om sig själv i tredje person när man är 20 år och karriären är lika lång som avståndet mellan ordförande Persson och närmaste buffé.

Eric berättar vidare att han är så trött på att ”giga inför tomma arenor” och så dricker han vatten ur en flaska eftersom den långa intervjun på nära två minuter antagligen gör honom utmattad.

Mattias vill veta hur viktig publiken är för Eric.

”Publiken är halva artisten som jag brukar säga” säger Eric.

Så brukar Eric säga.