Sedan mars har Joachim pendlat till platsen där vägen tar slut.

Han har åkt tidigt och kommit hem sent. Varje helg har jag varit ensam.

Det har varit jobbigt i ordets jefligaste bemärkelse.

Och den 24 maj blev det ännu jobbigare.

Och trögt har det gått.

Joachim har suttit bänkad och spelat B-lagsmatcher. Det har gått väldigt bra i B-lagsmatcherna förvisso men ingen kör 35 mil varje dag för att spela matcher som inte betyder något för någon. Men ingen blir heller garanterad att spela i A-laget när man skriver på ett kontrakt med en klubb. Sådant är fotbollslivet.

Så fick Joachim äntligen chansen som högerback i onsdags mot Syrianska. Och Mjällby förlorade.

Och idag spelade han mittback, hans rätta position.

Jag gick bort till Strandvallen och spanade genom stängslet. Jag såg 2-0 och jag såg 2-1. Jag gick hem.

KAN NI INTE SNÄLLA BARA VINNA DENNA JÄVLA MATCH FÖR HELVETE. SNÄLLA BARA DENNA.

Och de vann. Jag hörde från altanen vid stugan. Jag började gråta.

Det har varit så jobbigt och jag är så trött.

Glädje för stunden.