Vi har fått sova länge. Väldigt länge. Jag ska inte säga hur länge, jag vet att ni är många som blir väckta klockan fem och måste sitta i soffan framför hjärndöd barn-TV och lyssna till ljudet av småfåglarna som morgnar sig i busken utanför.

Okej då, nio.

Vi vaknade av högljutt fnitter från källaren där två nioåringar just vaknat i en bäddsoffa.

Det blir lite lättare att vakna på morgonen även om varje ny morgon är en ny dag fylld av timmar att tänka.

Just nu städar Joachim köker, Lasse leker med tågbanan i källaren, lilla spelar spel på internet i biblioteket och nioåringarna badar något i bebisbaljan på gräsmattan.

”Kan vi få kokande vatten?” låter det. Nu har de bytt om till baddräkt.

Jag vet att Joachim vill göra något, han låter som asgamarna i Djungelboken.

Jag kan visst tvätta av mig och följa med, till en plats där inte allt för mycket folk cirkulerar, men jag kan inte komma med förslaget. Jag kan åka till rymden men jag kan inte komma på det.

”Malin, kolla på altanen..nu!” hör jag Joachim ropa.

Jag tittar ut och ser en fjunig 2,5-åring flyga förbi, i fullständig nakenhet med morgonfrissigt hår rusar han ut med ett glädjetjut. Han kissar på gräsmattan vid komposten och får sedan en förlupen droppe vatten på sig från vattenspridaren och bryter ihop.

 

I går fick jag hjälp att stänga av en vidrig människa som har trakasserat mig i flera år.

Jag slutade godkänna dina kommentarer för över ett år sedan och ändå har du fortsatt. Bara jag och moderatorerna har sett dina vidrigheter men det har räckt för dig. Inte ens nu kan du låta bli. Jag väljer att inte ta hänsyn till om du är psyksjuk, bitter, naturligt elak eller vad. Det är inte mitt bekymmer. Jag låter dig inte vara här nu.

Skäms, ditt jävla as.

Och till alla er andra: Tack för att ni finns.