Vi åkte till Öland idag och badade inte eftersom man inte kan göra det i Sverige på sommaren.

Istället fikade vi och åkte till Bläsinge hamn.

När jag var ett litet flickebarn åkte vi på båtsemester. Mamma brukade fråga vart vi skulle åka och sedan satte hon sig i bilen och körde dit.

Själv blev jag aldrig åksjuk. Jag satt i fören, saltstänkt och lycklig.

Med jämna mellanrum ropade pappa att jag skulle akta ”öunderlejvet”.

Ibland åkte vi runt i skärgården och då blev mamma tvungen att följa med i båten. Hon satt grön i aktern och spydde i en hink.

”Jamen sett ente däer” sa pappa och syftade på att hon fick i sig avgaserna och att det alltså var det som gjorde henne illamående.

Mamma svor till svar och sedan spydde hon lite till och kontemplerade över om det skulle vara värt att vända hinken över huvudet på den oförstående skepparen vid ratten.

Pappa älskar hamnar. Det gjorde inte vi. Mamma, Elin och jag tyckte om att gå i affärer, sola och bada eller äta glass. Pappa ville gå runt och titta på allt ögongodis. Stackars pappa.

Så en dag som den här, när man åker till en hamn där det inte finns så mycket annat att göra än att gå runt i hamnen, är en lycklig stund för pappa.

Vi har knappt hunnit ur bilen innan pappa har hittat en fiskare i en båt.

”Stör den här mannen dig?” frågar jag men fiskaren i båten försäkrar att det går bra. 

”Tetta Maulin, in fejskare” sa pappa och pekade honom i synen.