Att försöka förstå den rädsla och vanmakt och sorg som präglar Norge nu är lika svårt som insikten att det faktiskt har hänt.

Nittio liv kunde lika gärna vara niohundra, så ofattbar är siffran.

En tanke slår mig när jag hör alla högt uppsatta människor som ska förklara för oss andra hur Norge ska ta sig vidare. De pratar om att vi ska verka för öppenhet, mer demokrati. Vi ska inte fastna i hårda restriktioner. Vi ska kämpa för friheten.

Det låter ju så himla bra. Klyschor gör ofta det.

Det här är vad jag vill säga: Det är okej att känna hat, att man vill förbjuda alla vapen, alla knivar, att konstgödsel bara får säljas per gram.

Det är okej att hata med hela sitt väsen, att vilja döda, att förlora sig själv i känslor av hämnd och vedergällning.

Ingen som har förlorat sitt barn sitter och tänker på friheten och det fantastiska öppna samhället vi måste bibehålla.

Man tänker att man vill döda.

Alla kanske inte gör det.

Men för de som gör det hoppas jag att de tillåts känna alla förbjudna känslor som är lika naturliga som en vacker ö i Tyrifjorden.

Människor har en fantastisk förmåga att ta sig ut ur de svarta hål de faller ner i. Mammor och pappor och syskon och vänner kommer kunna gå vidare. De har inget annat val.

Men just nu hoppas jag att de får hata.