Idag tillbringade vi dagen på vår lilla ensamstrand.

Det hoppas från brygga, fångas fiskar i små vattenkannor och äts kex med hela ansiktet.

Joachim kom hem från träningen och vi grillade spett. Det har nu gått fem timmar. Vi är hungriga.

Det ligger räkor på tidningar över hela köksbänken. De ska tina. Tanken är att de ska skalas och ”göras något med”

Frågan är nu vem som ska resa sig från soffan och göra en insats.

Inte jag.

Inte Joachim heller verkar det.

Och räkorna ligger där.

 

Och det blev jag.

Det var oväntat. Det blir aldrig jag.

Men jag gjorde det.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Klar.

”Räkor är så gott” konstaterade Joachim kort efteråt.

”Är de det, egentligen?” svarade jag och Joachim blev genast trött. Varför ska jag alltid krångla? Varför kan jag inte bara säga: ja, räkor är gott, och så är det bra med det? Stackars Joachim.

”Jamen egentligen, de smakar ju bara som havet luktar” fortsätter jag.

”JA-JA-JA” svarar Joachim.

Och jag tänker att visst är stämningen en smula ruinerad men var det ändå inte värt det?

Jo, absolut.

Räkor är lurendrejeri och när man tänker på saken: kackerlackor på havets golv.