Varje dag har jag gått in på topplistan på Bokus.com.

Kanske kan jag någon dag knipa sistaplatsen, har jag tänkt.

Det är ju både töntigt och patetiskt att hålla på sådär och det är blottande att berätta om det.

Jag har inte vågat fråga mitt förlag hur boken säljer eftersom jag är så rädd att de ska svara att bara min mamma har köpt den och att hon sedan bytte den mot tillgodokvitto.

Detta handlar inte om dåligt självförtroende, det handlar om att det finns en mördande konkurrens.

Att skriva en bok och säga Kom och köp! är att ställa sig naken med plattbysten på Larmtorget och be folk älska kroppen eftersom man själv gör det.

Det har varit ett tufft år. Ett skitår.

Jag kände mig sorgsen över att jag inte kunde glädjas åt boksläppet som jag drömt om så länge eftersom all ledsenhet kom i vägen.

Så blir det en onsdag i september och jag går återigen in på bokus topplista. Och jag får en chock.

Jag ligger på tolfte plats.

Jag börjar gråta, skakvarianten.

Jag vet inte om det är rena lyckotårar eller uppblandade med passapågråt för allt det andra.

Och det spelar egentligen ingen roll.

JAG LIGGER PÅ TOLFTE PLATS.