”När du fick din diagnos – hur tacklade du beskedet? Och hur gick du vidare?

Jag fick min diagnos okt 2008. Jag blev såklart otroligt ledsen och fick panik och frågade läkaren om jag skulle dö nu? Mamma och Hasse var med mig och vi alla grät massor. Jag fick då och har fortfarande hjälp av psykolog en gång i veckan. 

Finns det något man som anhörig bör tänka på? Hur kan man hjälpa till, stötta och finnas där på bästa sätt?

Att lyssna på den som är sjuk, visa att man bryr sig bara genom att ta en fika eller äta middag tillsammans med den som är sjuk. Även om man får cancer så vill man leva så ”vanligt” som möjligt med allt vad det innebär utifrån de förutsättningar man har som sjuk.

 

Hur har ditt liv förändrats? Har du fått andra värderingar?

Hela mitt liv vändes upp och ner när jag fick mitt cancerbesked. Jag blev sjukskriven när jag fick mitt cancerbesked 2008 och är fortfarande sjukskriven, får cellgifter, mår psykiskt dåligt – Mycket tankar och funderingar just på livet, hur det ska gå, kommer jag att dö nu, har mycket dödsångest.

 

Känner du mycket rädsla och oro eller hur anpassar man livet när livet blir en för tidig kamp? Hur har din vardag påverkats?

Jag har mycket ångest, oro och dödsångest. Får idag antidepressiva tabletter som hjäper mig oerhört mycket. Får inte lika ofta panikångest och gråter men de är klart att de kommer ändå. Eftersom jag inte jobbar så är jag mycket ensam. Det är svårt att hitta på något vettigt att göra på dagarna när man är själv. Jag önskar jag kunde hitta ett ”lämpligt” arbete så att jag kunde leva lite son vanligt.

 

Finns det något du själv skulle vilja lyfta fram? Ett budskap till alla som på något sätt är berörda?

Att alla unga tjejer ska lära sig att undersöka sina bröst redan från gymnasietiden. Men också att det är viktigt det för unga tjejer att stå på sig – och inte nöja sig med undermåliga läkarundersökningar. Att unga kvinnor kan också få cancer, jag var ju bara 25 år när jag upptäckte min knöl i bröstet”

Läs Annas blogg här