Jag skulle behöva klättra upp naken på ett berg, skrika ”KUKEN” och klättra ner igen.

Hoppa ner i en isvak, bajsa bakom en sten, döda en ekorre med tänderna och grilla den på en pinne.

Jag måste gå tillbaka till mitt grottjag för att hitta min hjärna. Den är nämligen borta.

Jag går i så invanda rutiner att jag har slutat tänka.

Och så ringer någon redaktör från Stockholm och vill att jag ska vara med i än det ena än det andra.

Det kan ju vara ett utmärkt tillfälle att bryta av från det bekanta och passa på att leta efter hjärnan men istället grips jag av panik svår och tänker:

”Kan de inte bara förstå att jag vill sitta hemma framför min dator och SKAPA? VARFÖR TERRORISERAR DE MIG?”

Jag har börjat powerwalka. Jag började för två dagar sedan och ser redan resultat. Jag walkar exakt åttahundra meter och springer som ordförande Persson mot All you can eat-buffén de hundra sista meterna. Jag svettas och frustar och tänker: Hittade jag hjärnan? Nej. Den var inte där heller.

I går fick jag ett vansinnigt infall och frågade en kompis om hon ville följa med på bio. Bara sådär. På en onsdag.

Hon sa ja, kastade in barnen hos sin syster och kom med en ostburgare i munnen tre minuter innan filmen började.

Vi såg Crazy stupid love och tänkte att om vi inte hade familj skulle vi eventuellt inte ha något emot att bli hånglade hårt mot en väg av Ryan Gosling.

När filmen var slut gick vi till en pub och beställde te och mineralvatten.

Vi pratade om livets helveten. Bebisar som dör i magen och mammor som dör i cancer. Vi grät i våra drycker, skvallrade och åkte hem.

Min hjärna var inte på bion och inte på puben.

Ni kan väl säga till om ni ser den.