På morgonen varvar jag Morgonpasset med P1 Morgon. En spännande nyhetsdag lämnar jag inte P1.

När morgonen är över tar Ring P1 vid, eller Mongonytt som man också skulle kunna kalla det.

När klockan slår tio dör radion.

Jag tvingas in i podvärlden på datorn.

Förmiddagarna är örontorka men just nu sitter jag och väntar på Radiopsykologen och hoppas på något saftigt. En gång ringde en man in och hade ångest eftersom han inte hittade ett inspelat kassettband med Beatleslåtar. Jag vill ha mina psykproblem lite mer omfattande än så.

Klockan tio började Meny. Jag försöker. Jag gillar ju mat. Men det går inte.

Jag tycker inte om matlagningsprogram eftersom jag vill äta själv. Men att lyssna på matprogram?

Hur är det tänkt? När man inte kan se den härliga röda paprikan utan bara lyssna på den röda färgen. Eller höra om den mustiga doften av spiskummin som stiger till taket och inte ens ha en kock att vila blicken på. Bara sitta i sin ensamhet framför radioapparaten och försöka föreställa sig spiskumminmolnet.

Så här låter Meny:

”Hej och välkommen till Meny, idag ska vi laga fantastisk mat som ni inte kan se men om ni lyssnar noga så hör ni när kocken vrider svartpepparkvarnen, spännande! Nu står jag här hos kocken Margareta, hon ska göra korvrullader i koriander med päronsky”

”Hej PSSHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH (Margareta lägger korv i stekpannan) HHHHHHHHHHHHHHH”

Sedan fortsätter programmet med ett hysteriskt PSSSSSHHHHHH i förgrunden med kocken och programledaren som skriker över stekljudet.

Matradio. Nej, jag vet inte.