”Två ledord som sammanfattar föräldraskapets absolut viktigaste hörnstenar- ramar och kramar. Spelar ingen roll hur gammalt barnet är; bägge måste alltid finnas, men mängden av det ena eller andra kan variera över tid”

Detta är det bästa tipset därför att det kort och koncist sammanfattar det viktigaste. Och framförallt: Det rimmar och är således lätt att minnas. Kramar och ramar, ramar och kramar!

Författaren till detta kan maila mig på malin.wollin@aftonbladet.se så skickar jag Fridahs bok.

I övrigt så är jag imponerad av all klokskap. Särskilt de som nämnde kompisar. Att bjuda hem kompisar, att de alltid är välkomna. Då kanske man kan rädda andra ungar än sina egna.

Nu var det ju de absolut bästa tipsen jag efterfrågade och då förstår jag att det mesta handlar om att lyssna, prata, finnas där. Men det finns aspekter på föräldraskapet jag inte hittade bland kommentarer och det gäller det som jag tror är den absolut svåraste utmaningen inför tonåren:

Kan man ställa krav på en tonåring som mår dåligt? Hur vet man var gränsen går? Ska man bara stryka medhårs och vara snäll eller kan man säga: ”Ryck upp dig lite nu”?

Jag fasar. Jag är inte så säker på att man gör sin tonåring en tjänst genom att bara låta dem må dåligt och inte komma med krav på motprestation.

Jag tror att ”må dåligt” kan bli en boning dit man kryper upp och gömmer sig.

Människan mår bra av att göra nytta och fylla en funktion. Att bara ligga och stirra i taket gör människor sjukare och ledsnare.

Klättra ner från den där boningen och ta tag i något.

Så hoppas jag att jag vågar säga.