Gårdagen var en av de mest intensiva skrivdagarna sedan jag började skriva.

Jag skrev tre krönikor, bra var de, om sammanlagt 13000 tecken.

Detta gjorde jag före lunch eftersom det var den tiden jag hade på mig. Jag har känt mig så stressad inför allt som jag har tagit på mig och så kan jag inte ens prata med er om det. När jag skickade den sista texten kändes det som att dra en uttjänt julgran ur röven. DET VAR SÅ SKÖNT. 

På eftermiddagen tog vi bilder. Jag har suttit i konstiga ställningar och sett upphetsad ut trots att det inte alls var sådant bilderna handlade om. Jag har utan tvekan tittat för mycket på Top Model.

Jag har varit så stressad, inser jag nu, att jag skrev fel födelsedag tidigare.

Jag fyller på torsdag.

På tal om Top Model: Tittar ni?

Top Model är ett av många program som gör att Joachim älskar mig lite mindre.

Nu ska jag berätta för er om när jag älskar Joachim lite mindre.

Man kan luras att tro att Joachim är lugn och odramatisk, ja eftersom han är något så vattnigt som konsult och så.

Men oj som det sprakar ibland.

Vi har flyttat på ett skåp vid matplatsen. Det ”antika skåpet” som vi kallar det bara för att vi köpte det på en auktion med saker som såg gamla ut men som förmodligen var nya med den skillnaden att någon hade sparkat på möblerna så att de skulle bli lite skeva och ”äldre”. Jag minns att jag satt i en ”antik fåtölj” och ammade första barnet, livrädd att spilla mjölk på den ”antika sitsen”. Vi ropade in skåpet för några tusingar (två?) och var så nöjda med att vi nu hade en ”antik möbel”.

Hur som helst. Det här skåpet fungerar som finskåp för vårt finporslin. För ett par år sedan fick jag idén att vi skulle plocka ut göggporslinet och ställa ner det i matkällaren, det används ju trots allt bara ett par gånger per år. Istälet la jag in ritpapper och pennor så att barnen hade sakerna nära köksbordet när de ville skapa.

Joachim blev ”upprörd”.

”Jahaaa, så nu är det här ett ritskåp?” lät han och gick fram och tillbaka i huset med armarna i luften. Var jag kanske inte vid mina sinnens fulla bruk? Ritsaker i ett antikt skåp med porslin? Hur skulle jag ha det? Var det ett finskåp eller var det ett ritskåp?

Det gick några år. Ibland tänkte jag på ritincidenten och kände mig inte fullt så förälskad. 

Så blev det måndagen den 5 december i år och vi hade just flyttat på skåpet. Plötsligt har vi en massa kokböcker som inte har någonstans att vara eftersom vi plockade ner två vägghyllor i samma veva.

Då gör jag det.

Jag lägger in böckerna längst ner i antika skåpet.

Jag önskar att ni kunde se Joachims min.

Ni vet ju alla vad han sa.

”JAHA, är det här ett BOKSKÅP?”

Joachim är vilse i världen. Han vill ju bara ha lite ordning, är det för mycket begärt? Att upp är upp och ner är ner. Att lussebullar äter man vid jul, inte på stranden i juli som mamma bjöd honom på i somras.

Att ett antikt skåp som inte är antikt ska vara fyllt av dyrt porslin. Inte ritsaker! Inte böcker!

BARA FINSAKER I ETT FINSKÅP.

Joachim sjunker ner i en dokumentär om ett folk som bor i en djungel och lever i takt med naturen.

Ingen förstår honom. Särskilt inte jag.

Varför blev han inte ihop med en tjej som förstår vad som är viktigt här i livet?

Joachim känner sig övergiven. Men folket i penisfodral och spjut, de förstår honom. Han älskar sina bortglömda folkgrupper i bortglömda skogar. Han känner sig så nära dem. Inte skulle det bortglömde folket lägga in penisfodralen i finskåpet i trädkojan? Visst skulle de förstå vikten av att ett finskåp måste få vara ett finskåp och ingenting annat?

Visst skulle de det?