På fredagen firade vi den som fyllt har. Mig.

30 gäster fick pasta alforno, nybakad levain med Jarlsberg, lussebullar som jag bakat med barnen(POÄNG) och den här pajen till efterrätt. När kaffet serverades med paj och gräddkolaglass satt jag i ett hörn med ett glas vin och tom blick och flämtade. Så här har vi kalas i Sverige: Vi stressar oss fullständigt trasiga, tänder doftljus på gästtoan och kan sedan inte njuta av själva festligheterna på grund av psykisk ohälsa. Vidare så hann jag inte ta på mig strumpbyxor eftersom jag gör det enligt en tidsödande ritual. Jag öppnade dörren barbent i mina shorts och kvällens samtalsämne blev således om jag inte frös, varför jag hade Joachims kalsonger på mig samt diverse lårnyp då släktens damer skulle kontrollera om jag möjligen hade ultratunna strumpbyxor på mig.

När alla gått hem satte jag mig vid matsalsbordet och åt kall paj direkt ur formen som en barbent Gollum med värkande sockertarm. 

På lördagen åt jag ägg, löste melodikrysset trots att Eldemann ställde till ett helvete för mig. När det var avklarat slog jag mig in i köket med en machete och drog på mig diskhandskarna.

När klockan var 12:50 sa Joachim: ”Klockan är 12:50” och jag skrek ”VA?”.

Det är svaret varje gång. ”Vad är klockan?” ”Kvart över fem” ”VA?”

”MALIN, vi ska åka om fyrtio minuter, du är sanslös”

Tänk om jag fick en slant varje gång jag är sanslös, jag skulle bo på toppen av ett hårt berg av slantar.

Jag näckade mig på kläder och handskar och rekordduschade i badkaret.

Vidare mot sextioårskalas på landet. Potatispaté och annat gott, vin, kusiner.

Vi lämnade våra små och åkte tillbaka till stan, krigsmålning med kajalpennan och ut till Ikea för att hoppa på Ölandsbussen. O så kallt det var där vi stod och stampade under våra tunnar rockar.

På bussen spelas information och reklam på en evighets-TV som någon har spottat lössnus på. Om man har tråkigt kan man roa sig med att lösa frågesporten som är insprängd mellan reklamblocken.

”Vad heter restprodukten efter sockerframställning?” läser jag högt för Joachim. ”Är det mesk?”

”Tja, kanske”

”Vad skulle det annars vara?”

”Mesk är restprodukten när man framställer sprit”

”Jamen då är det ju inte rätt svar”

”Nej”

”Hoppas att vi får rätt svar innan vi ska gå av” säger jag och känner mig stressad.

Bussen stannar, vi ska gå av. Det stod att busstationen var slutet för rutten. Joachim reser sig och går mot dörren.

Precis när jag ska resa mig kommer det.

”MELASS!” skriker jag rakt ut.

Joachim hoppar till och vänder in mot bussen igen med stirrig blick.

”Det är melass, varför ser du så frågande ut?”

”Jag tyckte du skrek MEN LANTZ”

Vi klev av. Och bussen kör vidare. Med människor i den.

”Men vafan, den gick ju inte längre?”

”Det här kanske inte är en busstation.

”Nej”

”Det ser inte ut som en busstation, det finns tillexempel inga bussar här”

”Nej”

”Och ingen station”

”Nej”

Så började vi promenera de tre kilometerna mot huset med julfesten. Det blåste isande ölandsvind, ögonen rann, blodet frös till is och allt det där som låter kallt när man skriver om det. Plötsligt möter vi bussen. Den har kört hela vägen förbi våra vänners hus och sedan tillbaka. Vi svor och hytte med näven i fickan. Sabla skitbuss.

Vi anlände kalla och rödnäsade till glögg och smörgåstårta och tävlingen som TJEJERNA VANN I ÅR IGEN.

Och så vaknade vi på söndagen, hämtade barnen på landet där vi blev bjudna på äggmacka med räkor och rödlök.

Och helgen var slut. Och idag börjar en vanlig vecka i december.