Jag åkte till Stockholm i onsdags, som ni vet. Kom fram en timme försent, som ni vet och som jag visste redan innan jag klev ombord.

Gick till NK för att hitta en present till faster Birgitta. Hon är mitt hem i storstaden den där häxan på hjul.

Hon lagar god middag, tänder ljus, blandar matiga sallader och dukar fram fantastiska frukostar. När jag blir miljonär ska jag köpa henne ett gammalt hus på Öland där hon kan driva bed and breakfast.

Hittade en presentförpackning från l’Occitane. Tittade först på en annan perfekt present men den kostade 875 kronor och det tyckte jag var på tok för dyrt för den här typen av present som ju var av gåbort-karaktär. Jag pratade med kvinnan på NK om den dyrare presenten, hon tyckte att jag skulle ta den. 

”Det är lite för dyrt” sa jag och det kan jag berätta att det är inte helt vanligt att kvinnorna på NK hör den meningen.

Sen eftermiddag kom jag fram till lägenheten på Kungsholmen. Vi åt middag, drack vin och pratade politik och annat trams.

Min faster Birgitta är besatt av functional foods. Hon är ständigt på jakt efter den optimala grönsaken eller frukten.

För ett halvår sedan var det brunkålen.

”Brunkål är det nyttigaste som finns!” upprepade hon ovetandes om sin begynnande demens och sedan åkte jag hem. 

Sedan var det russinen. Herregud så nyttigt det var med russin.

”Russin!” mantrade hon då.

Sedan kom gurka.

”Gurka är fantastiskt, det är så basiskt” sa hon och för att undvika längre utläggningar lät jag blir att fråga varför basiskt är lika med bra.

Den här gången var det vindruvor och någonting annat som jag har glömt.

På torsdagen blev jag intervjuad på Grand Hotel. Det stod en man i uniform och hög hatt och hälsade mig välkommen i entrén. Det finns två typer av frukostar på Grand Hotel: den man bokar bord till och den som man ramlar in på. Oklart vad som serveras på den exklusivare varianten, frukostbuffén innehöll nämligen allt.

Jag åt tre stora skopor äggröra, tog lite av alla ostar utom västerbottenosten och avslutade med en tallrik frukt. Det kändes syndigt att ta så mycket passionsfrukt, det vågar jag aldrig göra annars.

Lena Olin passerade vårt bord. Hon var vacker och precis så där mystisk som man blir när man är jättevacker och har varit berömd skådespelare i många år.

Det blev en lång intervju. Så lång att vi till slut blev ombedda att lämna frukostsalen. Då satte vi oss istället i biblioteket som ser ut som hemma hos Johan Hakelius.

Vi pratade om varför Joachim inte flydde trots att jag började prata om barn efter ett par veckor.

”Därför att jag är så fantastisk!” utropade jag och log vackert med hela munnen.

”Du har något mellan tänderna”

Jag slutade genast le och kände mig något mindre fantastisk. Pillade generat mellan framtänderna.

”Nu är det på läppen” sa hon och allt som var fantastiskt med mig försvann med en liten kornflaga från en fralla.

Efter tre och en halv timme var intervjun över. Renad och tom kramade jag min nya vän farväl och försvann ut i Stockholmsvimlet. Jag hittade jackor och mössor till barnen och tog mig över den där magiska HM-gränsen som alla småbarnsmammor känner till.

Senare på kvällen hoppade jag i ett par tajta jeans och tog tunnelbanan till Gondolen för Aftonbladets årliga kolumnistmiddag.

För er som inte känner till Gondolen kan jag berätta att det är en fin restaturang som ligger vid slussen. Tyvärr inte på slussen utan tolv våningar upp i himmelriket.

För att komma upp tar man en av två hissar. En minimal för två personer eller en något mindre minimal för sex personer om de personerna heter Sugrör Anorexisson. Jag letade efter trapporna men hittade bara kodade dörrar. Medan jag står där och funderar på hur jag ska göra tillkommer andra gäster. Sportchef Håkan, Erik Niva, Natalia Kazmierska och Alex Schulman.

Jag vill inte vara neurotisk och ängslig och rädd. Men ibland blir det inte som man vill. Jag blev livrädd. Tvekade.

”Är du störd?” frågade Alex inkännande.

Jag följde med dem in i den större hissen. Gick ut. Gick in igen.

”Snälla säg till mig!”

”Sluta nu” sa Alex. Och precis som dörren skulle gå igen kastar sig Ronnie Sandahl in i utrymmet som genast kändes mer som en nunnas sköte än en hiss.

Dörren stängs, någon trycker på en knapp. Jag trycker pekfingrarna mot ögonbrynen, blundar, mår illa. Alex Schulman är brydd.

”Är detta ett skämt?” vill han veta.

Hissen studsar till och det är inte hisstrådarna som gått av efter många års nötande, vi har landat på tolfte våningen.

Jag får en kram av Alex. Kanske var hans hårda kärlek det enda sättet. Kanske ska man inte mata livrädda människor med förståelse och därmed göda deras rädsla.

Middagen var god, vinet likaså. Vi flyttade över till baren, pratade i småklungor om allt möjligt.

För första gången sedan jag började på Aftonbladet hade Staffan Heimerson lämnat Nice och kommit för att träffa sina kolumnistkollegor.

Jag står och pratar med Alex när Staffan plötsligt ansluter.

”Staffan, det här är Malin, har du läst henne?” presenterar Alex mig.

Staffan ser på mig och säger:

”Det sunda förnuftets röst”

Det sunda förnuftets röst.

Jag kanske inte behöver förklara för er att det var en smula smickrande. Jag tänker nog leva på de orden en stund om det är i sin ordning.

Klockan två på natten kom jag hem. Birgitta öppnade i nattlinne och och kofta. Som en vacker sällskapsdam på artonhundratalet har hon tålmodigt väntat in min hemkomst. Vi pratar en stund i soffan och somnar.

På fredagen ställer hon fram underbar gröt med havredryck, grönt te från NK och bröd från Rosendahls brödbutik.

Det finns så mycket vi vill diskutera. All gift vi människor omger oss med tillexempel. Men plötsligt är timmen slagen och jag måste skynda mig till ett tåg som aldrig skyndar sig för min skull. 

Jag plockar fram en barnjacka av dun och lägger mig tillrätta. Medan jag sover springer Sverige förbi, ett land som är grönt coh barbacka och varmt men fullt av gift och strålning. 

Mina dagar i Stockholm är bakom mig.

Jag kom, jag åt, jag åkte hem.

Jag är det sunda förnuftets röst.