Nej, det gör vi inte.

Joachim leker med sin Ipad, julklappen från ifjol som fortfarande roar honom kungligt.

Idag har vi knutit ihop julpåsen med julmat hos Joachims föräldrar. Tre portioner åt jag. Det gör jag bara en gång om året.

Joachim har fått ett par jeans som mest liknade Robin Hoods pants. Joachims alldeles egna enuckbyxor. Som ett vettskrämt litet flickebarn låter han när han har knäppt översta knappen.

”Malin, jag är konsult, jag kan inte gå på viktiga möten i tights”

Så de ska tillbaka till butiken.

6000 kronor har jag spenderat på julklappar i år. Vet ni hur många krönikor det är? Inte jag heller.

Det absolut bästa med julfirandet är att se på när de man älskar djupt öppnar sina klappar. Inte barnen så mycket, ni vet hur barn är, riv och slit och glada i en halv sekund. Vuxen glädje ska det vara.

Jag förväntar mig minst en handfull kommentarar  som handlar om hur vissa har det bra. Men om man arbetar, bor billigt och sparar flitigt så har man råd att skämma bort sina kära.

Se bara så glad pappa blev när han fick en nyckelring med kork så att båtnyckeln inte sjunker till botten av havet om olyckan är framme.

Vi fikade på Lotsutkiken för ett par dagar sedan. När vi lämnade den soliga hamnen berättade pappa att han skulle titta lite på Böuhöus.

”Men pappa, allt du säger, precis allt låter au. Varför, när något äntligen låter au, ändrar du till öu? Det finns ingen logik”

”Vau hejter dejt döu?”

”Bauhaus. Det är ditt språk, bara slappna av och säg det”

”Böu–höus”

”Glöm det”