”Jag tycker att du är väldigt klok Malin. Vi har precis skrivit upp vår kille till att börja några veckor efter sin ettårsdag, efter förvånansvärt mycket påtryckningar från omgivningen (självklart är det vårt val men visst är det svårt att känna att man har något annat val? ”Du MÅSTE ju komma igång och jobba, han behöver träffa andra barn, de lär sig så mycket mer på dagis…” osv.). Det argument för att han ska börja så tidigt som har påverkat mig mest tror jag är att det inte går att stimulera en ettåring tillräckligt hemma. Vad säger ni andra om det?”

Svar: HERREGUD. Sånt här går alltså människor och tutar i varandra? Att ettåringar inte skulle få tillräckligt mycket ”stimulans”?

Det är ren och skär idioti.

En ettåring behöver bara en mamma och en pappa, sitt stökiga kök, äta, skita, sova och VARA. Stimulans finns i allt omkring dem.

Jag bor granne med en fjortonmånaders. Jag ser henne genom köksfönstret varje dag. Hon rultar omkring, klättrar på möblerna, äter lite jord, borstar hunden. Hon är glad och nöjd och stimulerad. 

Ettåringar behöver inte lära sig annat än det de lär sig genom att bara titta på vad som händer runt dem.

Ettåringar behöver inte träffa andra barn. Tre år. Det är först då barn bryr sig om kompisar och leka tillsammans.

Du måste inte komma igång och jobba.

En enda sak, med en massa saker inuti, måste du göra.

Du måste lyssna på dig själv(och okej mig), du ska leva ditt liv, du ska ta hand om din unge som den lejonmamma du är.

Om ni har bestämt er att skola in runt året så gör det. Men var inte rädd att ångra dig om det inte fungerar.

Om han gråter så att hjärtat går sönder, hämta hem honom.