Vi har tagit över min mammas barndomshem på Skaftnäs.

Vårt sommarhus är det nu.

När jag var ett litet flickebarn var det mormors hus där man fick fil med socker eller pannkakor med extra smör. Mormors hus, tillflykternas tillflykt. Trygga rekan. Nu är det en sommarstuga. Så märkligt att det alldeles nyss var ett vanligt hus för min mormor och nu är det plötsligt ett lyxigt sommarnöje för mig och min familj som ska ge oss ”livskalitet”.

Det här är vad hela livet handlar om just nu. Det är därför jag driver två sega bloggar nu. Allt som händer är kopplat till det där huset. Och värre lär det bli.

Men det är så roligt.

Jag har fantastiskt roligt och svettas och blir dammig och måste duscha länge på kvällarna. Och så möter man människorna som har ett tvångsmässigt behov av att tala om för andra människor vilket HELVETE man har framför sig.

Om jag fått en krona varje gång någon sagt: ”Där har ni att göra, den saken är säker” så skulle jag kunnat lägga ut skiten på lyxentreprenad vid det här laget.

Jag ska ljuga mig blå. ”Inte ett öre har det kostat, vem hade kunnat ana att det var så billigt att renovera ett gammalt hus?” ska jag skrocka. ”Och snabbt gick det, vi hann knappt börja innan allt var klart” ska jag fortsätta.

Här sitter jag och tar en paus från ”riva ut allt med hysterisk frenesi och primala bröl”.