En sak jag sa
avJag är rädd för getingar. Och det retar mig.
Jag vill inte vara ett neurotiskt flickebarn med rädslor, det hör ungdomen till. Ätstörningar och spindelfobi och annat ska ha passerat vid det här laget. Jag är en vuxen kvinna och en trebarnsmorsa därtill, jag ska plocka upp träskspindlar med hårda nypor.
Men jag kan inte stå emot. För de gör ju ont. En spindel i Sverige kan ju aldrig göra någon illa men getingar sticker och sedan har man ont i flera dagar.
Och kom inte och säg att det finns regler. Kom inte och säg att om man bara står still så gör de ingenting. Detta är en seglivad myt som sprids av folk som inte förstår hur getingar tänker och agerar.
När jag badade vid en härlig klippa med min faster för tjugo år sedan låg vi och njöt på varsin handduk då det kom en geting.
”Nu är vi bara helt stilla” sa vi till varandra. Och så satt vi stilla och bara tittade på getingen.
Den flög då fram till Birgitta som satt i skräddarställning, satte sig i lugn och ro i ljumsken och STACK HENNE. Helt oprovocerat, den satans mördaren. Hade det då inte varit bättre att springa skrikandes därifrån fäktandes med armarna? Så kanske hon hade haft en chans. Herregud, han kunde ju lika gärna ha stuckit henne i blygdläppen(och det hade förvisso varit otroligt roligt) men AJ att bli punkterad i könet!
Nej, getingar, döda dem. Döda dem alla. De gör ju ändå ingenting, de pollinerar inte, de äter inte upp skadedjur(obs lösryckta antaganden)
För ett par dagar sedan sprang jag ner i mammas och pappas källartrappa utomhus och fick syn på en geting som såg ut att vara en bara något mindre kusin till en bålgeting. Den satt på väggen och såg lite slö ut. Jag kunde ju låtit den vara men jag känner lite att det är mitt uppdrag i livet att förminska populationen. Men vad använda? Det enda som fanns att tillgå var pappas hemsvetsade stövelskrapa i järn. Så jag lyfte upp den och tryckte mot getingen. Den föll ner och jag halshögg den för säkerhets skull med den sylvassa kanten. Och när jag gör detta säger jag:
”Jag är så jävla trött på ert herravälde”
Och så tittade jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen hade hört mig.
För riktigt normalt var det inte.