Jag har alltså gått en kurs i att hantera flygrädsla.

Det har gått väldigt bra, jag har lärt mig allt om hur planet ligger i luften, hur det tar sig fram, hur landning fungerar, allt. Vi har pratat om alla olyckor vi drömmer mardrömmar om. Air France, Oskarshamn, Linate och så har vi fått veta vad som hände. Mycket bra. Kunskap är makt. Makt över rädslan.

Jag har känt mig full av självförtroende, trygg och stark.

Kursen skulle avslutas med en flygning från Kalmar till Stockholm.

Vi träffades på flygplatsen, kursledaren och fyra andra kursdeltagare. Med över en timme kvar till flyget skulle gå tog vi det lugnt och pratade i flygplatsens restaurang. Stämningen var spänd men jag kände mig fullkomligt lugn. Jag skröt till och med om hur jag, när andra är rädda, blir den som är lugn och logisk.

Vi checkade in och gick ut mot planet. Vi fick gå på planet före de andra passagerarna för att välja platser och ta det lugnt. Jag satte mig näst längst fram på en ensamrad, spände fast mig och tittade ut över vingen och kände mig fortsatt lugn. 

De andra passagerarna gick ombord och fyllde planet till sista plats. Flygvärdinnan hälsade välkommen. Och stängde dörren. Det blev mörkare, varmare och kvavare. Väggarna kröp närmare.

Och något kommer över mig. Jag känner mig lite orolig och knackar kursledaren, som sitter snett framför mig, på axeln.

”Jag känner mig lite orolig nu” hinner jag säga innan allt exploderar.

Jag börjar gråta förtvivlat och ropar att jag måste ut, de måste öppna dörren. Jag kastar mig ner på alla fyra på golvet, slår upp ett sår på knät, skriker och gråter. Kursledaren försöker lugna mig men ingenting hon säger kan ta bort känslan av att om jag inte tar mig ut ur det här flygplanet kommer jag dö. Om de startar nu kräks jag, bajsar på mig, sprängs jag, brinner jag, dör jag.

Situationen varar i en evighet, i mitt huvud. Det kan i själva verket bara handlat om knappt en minut.

Från min plats på golvet ser jag på flygvärdninnans ben att hon inte gör en ansats att resa sig och öppna dörren vilket gör mig än mer hysterisk. De kommer starta detta plan, de öppnar inte dörren. Har man stängt en flygplansdörr så öppnas den inte förrän man landar, det är inte en buss det här.

”ÖPPNA DÖRREN NU, JAG MÅSTE KOMMA UT NU” gråtskriker jag på repeat, jag vädjar till min bödel som har ett vapen som är en dörr.

”Vi får öppna, det är ju en säkerhetsrisk att ha henne så här” hör jag flygvärdinnan säga till kursledaren.

Hon öppnar dörren och i samma stund som jag känner vinden mot ansiktet vet jag att jag kommer överleva.

Kursledaren tar mig under armen och följer mig tillbaka till flygplatsen. Jag gråter och skäms.

”Jag har förstört för alla” säger jag.

”Nej, det har du inte” säger kursledaren.

Jag har aldrig någonsin känt mig så fruktansvärt utlämnad, blottad och utsatt. Men trots att jag inte rådde över situationen skäms jag bottenlöst. Först senare ska någon tipsa mig om att det kanske var skönt för de andra kursdeltagarna att det inte var någon av dem som bröt ihop. Jag klamrar mig fast vid detta.

Jag får lugna ner mig i ett rum, bjuds på mineralvatten och näsdukar. Jag ringer till Joachim. Sedan går jag ut från flygplatsen och promenerar med kippande ballerinaskor längs vägen för att möta honom. Som jag går där är jag övertygad att ångern ska komma över mig, att jag ska gräma mig över att jag inte klarade det. Men ingenting händer.

Endast en känsla finns med mig där jag går med mineralvatten i handen och en jacka på väg till Stockholm:

Jag är så tacksam att jag är på marken.