Lite så var det. 

Men Gud hade aldrig kunnat sjunga som Bruce. Gud hade inte orkat i tre timmar och fyrtio minuter. Gud har inte så mycket kärlek.

Jag har bara sett honom tre gånger, Bruce inte Gud, och jag förstod någonstans i mitten att jag hade en gyllene biljett i min hand.

Jag såg mig omkring, undrade om folk förstod att vi var utvalda. Låt gå att vi var över sextio tusen, men vi var en hedrad skara.

DET VAR SÅ FANTASTISKT.

Och jag är alls inget maniskt fan. Senast i förrgår sa jag till Joachim att en låt på radion var bättre än mycket Bruce har gjort. Joachim fick något svart i blicken och undrade vilken av Bruce låtar som var sämre än det vi lyssnade på.

”Hans femtio sämsta” svarade jag och så pratade vi inte mer om det.

Och visste jag det inte innan så vet jag det nu: det är inte låtarna det handlar om. Det är låtarna och allt det andra.  

Att Bruce är så oerhört älskad. Att han inte kan göra fel. Att han bara är ett ganska litet stycke amerikanskt kött med våt t-tröja som sjunger så att människor tror på fred och frihet och den oändliga godheten.

Jag kan ordknulla dagen lång och fortsätta in i den kolsvarta natten, det räcker inte till. Ingen krönika, inget blogginlägg kan någonsin återge känlsan av frälsning. 

För så var det i går.

Jag såg Gud.

And it was good.

:+++++: