Vi lämnade stan i går klockan 16 och kom hem klockan 11 idag.

Som alltid går jag in och lägger datorn på matsalsbordet i vardagsrummet. På väg tillbaka till hallen upptäcker jag något på väggen.

”Joachim, har du plockat ner TV:n?” Snälla snälla säg ja, säg att du är jätteanal och la den under soffan för att vara på den säkra sidan.

”Nej” säger han och springer in i vardagsrummet.

I hallen och vardagsrummet syns nästan ingenting. Sedan går vi runt i vårt hus.

Någon har brutit sig in i vårt hus och vänt det upp och ner. Någon har rivit ut våra saker, gått igenom det mest privata och trampat ner det. Någon har varit i barnens rum, stulit deras pengar. Någon har varit i vårt sovrum, rivit ut garderoberna.

Det tar en liten stund innan det sjunker in och sedan kommer tårarna och paniken. Någon har varit i vårt hem.

Nu börjar jakten. Jakten på det som inte finns kvar. Men det är inte mycket.

Men de tog Joachims guldmedaljer.

Allsvenska guldet 2008. Borta.

Jag har läst om människor som haft inbrott. De beskriver känslan av att vara kränkt, otrygg. Det är svårt att sätta sig in i känslan. Nu vet jag. Jag bryr mig inte om saker, inte det minsta, det enda som är dyrt i vårt hus är soffan. Det finns inget materiellt jag inte kan stå ut med att mista.

Men jag hatar att de har varit i mitt hem.