På grund av de smutsiga tjyvjävlarna som bröt sig in i vårt hus, rev ut våra kläder, stal barnens pengar och Joachims guldmedaljer så har vi nu installerat larm. Trots min intensiva motvilja. Vi bor i ett billigt fult hus och äger ingenting. Vi har inte pool och på trädgården ligger skräp och barnens leksaker. Vad kan locka någon hem till oss?

Nu har vi larm och jag tycker inte om det. Jag känner mig som en fånge i mitt eget hem. Det piper och ibland sätter larmet i gång trots att man tryckt rätt kod. Jag vänjer mig, antar jag.

Smutsiga äckliga tjyvjävlar.

När vi kom hem den där dagen stod jag i trappan och grät hysteriskt. Dagen efter kändes det redan bättre. Jag trodde i min enfald att jag kommit över det på ett dygn.

Men jag drömmer. Jag drömmer att jag möter dem. Jag slår och slår, med händer och redskap, tills de dör i en blodig hög av människomos.

Det är så mycket hat, jag hatar dem så mycket.

Men de här människorna hatar jag mer:

Jag känner en kvinna som är närmare nittio år gammal. Hon lever ensam och sköter sig själv så gott det går. Hon hjälper sina nära och kära och bryr sig om sin omgivning. Men på nätterna ringer det på hennes dörr. Mitt i natten ringer någon på dörren och springer därifrån. Förstår ni hur rädd man måste vara när man är gammal och ensam och inte får vara ifred om natten? Och för vad? De vinner ingenting ekonomiskt, det finns ingen hämnd inblandad, de gör det bara för att det är roligt och njutbart att skrämma någon som de vet aldrig hinner ifatt dem.

Om jag hade ett gevär och immunitet  skulle jag njuta av att skjuta dem i ryggen tills livet rann ur dem.