”Vi har haft inbrott, när vi var hemma, vaknade av att de gick in i sovrummet där vi låg och sov. Min man sprang efter dem och slog faktiskt sönder okbenet på den ena men de var fler så de kom undan. Vi vet vilka de är och vi vet också att de knarkar och förmodligen var höga som hus den där kvällen. Jag har inte skickat något tackkort men jag har sett dem ute på stan och känner mig faktiskt ganska likgiltig inför dem. Det ger mig inget att hata dem och det drabbar inte de på något sätt att jag sitter och är bitter så jag gick vidare ganska snabbt.”

Svar: Så ofattbart vidrigt att de fick in när ni var hemma. Men den springande punkten här är att du vet vem som var inne i ditt hem. Du ser dem på stan, du kan se varför de gjorde som de gjorde, du kan tycka synd om dem och deras tragiska liv.

Jag vet inte vem som var här och jag vet inte varför, det är det som lever kvar. Min första tanke när jag såg allt det utrivna var att det inte var människor, det var varelser. Jag fantiserar om vem de är, hur många de var, hur länge de var inne i huset(de hade skevat persiennerna och tänt lamporna så de kände sig ganska trygga i att hålla på en stund)

En del av er är så söta i er bokstavlighet. Jag går inte runt och osar hat dygnet runt. Jag vill inte döda för ett inbrott, jag har inget gevär, vet inte ens hur man laddar.

Men ibland vaknar jag mitt i natten och hör ljud, tänker att de är tillbaka och att jag vill döda dem.

Ja, så kan det vara.

Tack jag mår bra, tack.