Jag hörde något skitnödigt trams i går från en dam som tyckte att vi skulle låta Martin och Johan vara i fred. Att journalister skulle låta dem vara.

Självklart ska vi inte det. Jag tycker att vi kan utgå ifrån att de vill berätta sin historia, på sitt sätt. De är journalister. De VILL berätta. Snart kommer deras bok om upplevelserna.

Så ängsligt att vi ska skämmas för att vi vill veta allt om hur de har haft det, vad de känner nu, hur de ser ut när de träffar sina kära. Jag älskar att den här historien får en vacker final där Martin får kyssa sin fru.

Men tydligen ska jag tycka att det är geggigt och privat. Jaha.

Allt är inte fläk som fläks.

SVT:s Par i terapi fördöms. Jag älskar det. Jag tycker det är så modigt att dela med sig och att göra det i ett sådant värdigt forum som SVT ändå är. Att prata om det som är mänskligt och som så många människor kan känna stöd i. Att avdramatisera terapi.

Då tycker jag att det är sjutton resor värre med serier som Costa del Sol och Ullared.

”Monica har kommit till Ullared i tjugo år och hon ägnar hela året åt att planera sin resa. Målet är att kvittot alltid ska vara längre än föregående år”

Och sedan följer man Monica när hon hasar gångarna fram i sina knallrosa foppatofflor på jakt efter billiga handdukar till gästtoaletten.

Detta är förnedrings-TV.

Jag skulle hellre låta ett filmteam följa mig in till analdoktorn än att prata om att jag lägger ner sjutusen på Ullared därför att jag inte kan motstå fynd.