I går följde jag matchen mellan Mjällby och Kalmar och blev nostalgisk.

Jag kommer aldrig glömma den 1 augusti 2011 när Joachim och sillastryparna slog Kalmar FF på fina nya arenan. Det var segerns sötma som en stor sockervadd med grädde på. Och lite till. Jag grät och skrattade och var så fruktansvärt äkta glad att min lista numer ser ut så här:

Malins liv

1. Dotter föds

2. En annan dotter föds

3. En son föds

4. Mjällby slår Kalmar

Någonstans mellan de där platserna ryms dagen då jag träffade Joachim och min journalistexamen och mitt Aftonbladetjobb och annat smått och gott. Men inget som gett en sådan glädjeexplosion. Det hade varit ganska opraktiskt och rubbat om jag den där första dejten suttit mittemot Joachim och gråtandes och skrattandes berättat hur glad jag var att vi träffats. Sådan fiser man ju ut över en lång tid.

Men Mjällbymatchen var komprimerad eufori hopknycklad till en liten lyckoboll av guld.

Ibland blir inte livet den tröjfärgen som man har tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.

Tack Kalmarklacken som var så fin och lojal. Aldrig glömmer vi vad ni gjorde.

Farbröder klädde sig i sina finaste kepsar och halsdukar och möttes över laggränserna.