”Snälla vackra Malin! I veckan satt en av mina elever och grät för att han inte klarade provet. Han hade varit på semester en vecka utan att ta med sig skolmateriel – och nu kom det ikapp. Han är inte ett ”undermåligt argument” Han finns i mitt minne och nu kanske i ditt.”

Svar: Hur snäll och vacker jag än må vara, nej, han kommer inte finnas i mitt minne. Herregud det är väl en del av livet att misslyckas. Kalla mig hjärtlös men ett barn som inte klarar ett prov på grund av utlandssemester är inget som stannar i mitt sinne. Han lär ju komma i kapp och det var väl alldeles utmärkt att han lärde sig till nästa gång.

Som sagt, livet är för kort.

Jag har gått i skolan i arton år och vad det blir i dagar orkar ingen människa gå in närmare på men jag minns väl någon händelse här och där. Då minns jag desto mer från de fjorton dagar jag varit på charter med min familj. En vecka 1991 och en vecka 1996.

Jag minns att pappa envisades med att köpa de chockrosa korvarna att lägga på morgonfrallan och att vi barn skulle ”smauka!” ”ente föer min sköull, föer din sköull”

Jag minns att vi hade smusslat med pappas extremt fula mockasiner(ja, mockasiner) och lämnade dem på en strand i en konstinstallation.

Jag minns att jag nästan drunknade eftersom pappa tyckte att röd flagg på stranden var ”bånslit”. Jag minns att strömmen drog mig ner mot botten och ut en bit och på något sätt kom jag upp igen. Jag minns att mamma stod på stranden och spejade nervöst. Jag sa ingenting.

Jag minns att jag hade en orange baddräkt med kors i ryggen och inga bröst. Jag minns att vi badade i saltvatten tills håret vittrade bort från topparna och upp. Jag minns att jag blev brun. Jag minns att jag 1996 köpte två kilo limefrukter och pressade i håret i solen på balkongen för att bli snyggt blond men att det enda som hände var att det rann ner i ögonen och jag luktade fruktfat.

Jag minns att vi köpte billiga parfymer tillsammans med mamma medan pappa tittade på böutarna i hamnen. Jag minns att det var på en altan på Teneriffa 1991 som Elin insåg vad hon skulle bli när hon blev stor: katthemsägare. Herregud, vi kommer bli tvungna att försörja henne, minns jag att vi tänkte.

Jag minns restaurangbesöken med allt kött på hängande krok med en pommes frites per capita. Jag minns att jag undrade om mamma och pappa verkligen hade råd med detta.

Jag minns att vi åkte hem och sedan är det blankt. Kanske var jag efter något kapitel, kanske löste det sig.

Kanske utbildade jag mig till journalist lite senare och fick ett jobb.

Kanske var det ingen som märkte att jag var borta. Kanske tyckte läraren och skolan och rektorn och Gud att det gick bra ändå.