Mamma och pappa skulle hämta barnen klockan 16 så att jag hade gott om tid att ta mig till Växjö. De kom klockan 17:30 och plötsligt hade jag väldigt bråttom. Och på skogsvägarna fram till Växjö lurar älgdöden.

Vi bytte bil, jag vred om och TUUUUT. Min mamma älskar att leva livet på gränsen ”Tanka HAHA!” tänker mamma och far fram på ångorna tills hon hostande blir strandad mellan A och B. Fort i med lite diesel och vidare till Subway för middag i bilen. Jag minns att jag älskade Subway när jag bodde i Stockholm, nu kan jag inte minnas varför. Det är ju inte ens SMÖR på mackorna.

Jag har alltid trott att det tar en timme att köra till Växjö. Det gör det inte.

Det tar en och en halv timme.

Och nu ska ni få höra hur lång tid det tar att ta sig till arenan.

TRICKFRÅGA.

Du KAN inte ta dig till Myresjöhus arena. Det finns nämligen inga skyltar. Visst är det gulligt?

Jag tog höger i rondellen för det minns jag att Mårten gjorde när vi åkte till premiärmatchen. Sedan var jag plötsligt på motorvägen på väg mot Halmstad. Så spännande. I panik svängde jag av mot höger, mot Hovshaga slott och vidare mot centrum tills jag kom bakvägen till Mörners väg och Dalbo centrum. Där jag har bott en gång i tiden så jag gissade att rakt fram skulle lösa alla mina problem. Plötsligt befann jag mig bland Media Markt och andra jättar och då visste jag att jag var nära.

MEN TROR NI ATT DET FANNS NÅGRA SKYLTAR?

Jag fick köra runt på måfå, hamnade på Grand Samarkands parkering och kom ut på andra sidan. Plötsligt såg jag den blå Vida arena och bakom den hittade jag så Myresjöhus arena. Jag kunde se Joachims smala ben genom öppningar i byggnaden MEN JAG KUNDE ALLTSÅ FORTFARANDE INTE SE EN SKYLT.

Jag tänker så här: om man lägger ner miljoners miljoner för att lyfta sitt lag, för att sprida guldglans till sin stad, kan det då inte vara en poäng att PEKA var den ligger?

Jag ska sluta tjata om detta som bara är eventuellt kul för de som bor i Växjö.

Jag hittade en parkering långt bort och gick runt arenan med min neongula fleecefilt, hittade svärfar på rad sex och noterade att Öster låg under med 1-0. Utmärkt.

På tal om svärfar så gjorde han verkligen skäl för sitt namn och jag räknade till ett tvåsiffrigt antal fan.

Och fan var det. Det såg inte bra ut och man kunde se hur de sextusen besökarna plockade ner sina menatala serpentiner i mörka gömmor.

Det blev förlust och där hade folk suttit och frusit helt i onödan.

Joachim och jag skulle spenderat natten på hotell men vi åkte hem med svansen mellan benen. Eller alltså, jag hade ju inget att skämmas för.

I bilen på väg hem ringde Henrik Eriksson från Barometern. Jag tog samtalet eftersom Joachim försökte undvika älgdöden bakom ratten.

”Är du uppklädd och festfin nu eller?” frågade Henrik och strödde salt i såren.

”Ja, jag är horsminkad till tänderna. Nej, jag är ful som en röv så det är ingen förlust för någon”

Sedan fick Joachim försöka förklara om det är nerver eller annat som ställer till det för dem samt hur länge Joachims fotbollskarriär ska fortsätta.

”Det tar tydligen lång tid att sluta” svarade Joachim.

Ja, tydligen.

Snygg, svettig och snabb. Helt i onödan.

Finn två Lantz.

Get your hands off my man blondie.

Nära.