Katarina Harrison-Lindbergh besökte en gymnasieskola i Kalmar och blev inte imponerad.

Efteråt skrev hon i sin blogg:

”Tyvärr är elever av skiftande kvalitet. Vissa är ju rent ut sagt exemplariska och en prydnad för skolan, Kalmar, sina föräldrar, sig själva, släkt, vänner, riket och hela mänskligheten. Andra förtjänar en pålning under morgondagens föreläsning, förutsatt att jag önskar besudla pålen med deras solkiga blod. Antagligen inte. Jag antar att det är värst för dem själva. Blotta tanken på att vara instängd i en tonårskropp med samma hållning som en snögubbe i april och en vakenhet som får döda daggmaskar att verka sprittande av livskraft och ambition är skrämmande. Och det är deras vardag. Hela liv, faktiskt. Men ändå: En påle i ändan skulle de ha, om det var någon annans påle.”

Avd. Linda inte in det, säg hur du verkligen känner.

Handen på hjärtat alla gymnasielärare, om vi bortser från det grova i att bli pålad i rövva samt det högt opassande i att ha anala fantasier om minderåriga, hur många av er har känt er peppade och stärkta i er yrkesroll av Katarinas beskrivning?

Hur många av er har inte stått där framme och inte blivit lyssnade på och tänkt:

De skulle må bra av en påle i ändan.