Jag köpte en duk på Indiska i går.

Jag gör det en gång om året. Jag brukar vänta till rean men jag ville ha den här duken till julfesten på fredag. Ja ni hör ju, vilka PROBLEM man har.

Jag tänkte för mig själv: Om jag tänker jätteintensiva tankar om att duken faktiskt är på rean, att lappen bara har trillat bort, så kanske den plötsligt förvandlas till en reaprodukt.

Jag plockade upp en duk, höll i den. Lade ner den, gick runt och låtsades som att jag inte skulle komma tillbaka. Åh som duken brydde sig.

Plötsligt vände jag på klacken, plockade upp duken och höll den hårt mot bröstet. Jag förtjänar den här duken. Jag behöver den och den behöver mig.

Och så gick jag högtidligt fram till kassan.

”Visst är den här på rean? frågade jag diaboliskt men samtidigt oskyldigt.

”Eh..nej” blev det nedslående svaret.

Skit också.

Och så kom jag hem och grämde mig att jag betalat hela 399 kronor för en duk som kanske kanske är med i rean redan i morgon.

Men glädjen ändå att få visa duken för Joachim!

”Joachim, titta vilken fin duk jag köpte idag, den kan vi ha på julfesten!”

Han tittade upp från sin tidning om krig och okända folkgrupper och konstaterade:

”Du köper alltså något till dig själv sex dagar innan julafton. Du är en idiot”

Sant.

Jävla duk.