Jag låg inlagd på sjukhuset och ville bara hem.

Utsatt och sjuk och svag och liten. Längtade hem till mina barn. Ville bara en sak, bryta förtöjningen till droppställningen, ta min unge under armen och åka hem till de andra. De som längtade och saknade.

Från sjukhussängen såg jag reprisen av Stjärnorna på slottet. Det var Philip Zandéns dag. Philip och Claes Malmberg pratade om helvetet att inte få leva i samma stad som sina barn. Att lämna dem på flygplatsen. Smärtan. Philip blev så rörd av minnena att han inte kunde prata om det.

Jag tänker utgå ifrån att Philip hade ett vapen mot sitt huvud när någon tvingade honom att flytta till ett annat land än det där hans barn bodde.

Helt enkelt därför att alternativet: att Philip sitter och gråter och tycker synd om sig själv därför att han frivilligt lämnade sina barn, är så oerhört ömkligt att jag inte står ut med tanken.