På lördagen femtioårsskiva med fantastisk mat och liveband. Lyx.

Inte lika mycket lyx att vakna dagen efter.

Det spelar ingen roll hur moderat jag dricker, jag vaknar alltid som en ledsen säl som har fastnat i ett dike.

Mitt på söndagen kom barnen tillbaka och bara exploderade sin väg in i hallen och vidare ut till de olika delarna av huset.

Joachim skärpte till sig och försvann ut i trädgården. Tydligen var det SÅ HÄR VIKTIGT att plantera om jordgubbsplantorna. Jag tror förövrigt det där med att plantera om är ett satans hittepå. Vadå, man ska alltså gräva upp plantorna och gräva ner dem igen? Okej.

Nu är det som ni säkert redan vet måndag och livet fortsätter. För jordgubbsplantorna och för mig.

Nedan fyra bilder på mig utanför lokalen.

När vi klev ur vår taxi, som var en buss för nio personer, klagade en klase gäster på att de minsann inte fått tag i en bil för hela sällskapet.

”Det beror lite på vad man heter” svarade jag och tänkte att jag var rolig.

”Vad heter du då?” frågade mannen och min rolighet var förbrukad.

Touché kallas det visst.

Till mitt försvar så visste han vad jag hette.

Jag menar, under vilken sten skulle han annars ha befunnit sig?