Vi tillbringade tre dagar i Göteborg under barnens höstlov. Vi bodde på Scandic Backadal och barnen levde på buffé till frukost och middag. Vårt allra köttigaste barn åt tio bitar bacon samt pannkakor med sylt till frukost. För detta borde hon komptensationsslicka på en morotsstav i tre veckor.

Själva poängen med resan var att tillbringa en heldag på Universeum. Det skulle bli kul för barnen tänkte vi. Det är ett familjeställe tänkte vi.

Det blev det inte och det är det inte.

Vi kom fram klockan 10:30, en halvtimme efter det att de öppnat, och hittade en parkeringsplats precis utanför entrén. Det skulle visa sig vara det första och sista som gick smidigt. Parkeringen kostade 130 kronor för lite drygt fyra timmar vilket är okej eftersom det ska vara dyrt som snusk att vara bilist.

Sedan vi köpt biljetter på en våning och lämnat in våra kläder i små skåp på en helt annan våning så började äventyret!

Nu är ni säkert nyfikna på vad äventyret bestod i. Var det kanske en härligt lång orm? En tjattrande apa?

Nej. Äventyret och den fantastiska utmaningen på Universeum är att stå i kö.

Till vadå? vill ni veta nu. En rutschkana i regnskogen? Att mata aporna med små bitar av frukt?

Nej och nej.

På Universeum köar man till hissen. Om man har barnvagn, vilket väldigt många barnfamiljer har, så kan man inte ta trapporna.

På Universeum finns två hissar. Enligt en skylt inne i hissen ska varje hiss ta 21 personer. Ja, om elva personer äter upp tio andra och sedan förbränner dem. Då kanske man skulle kunna säga att hissen tar 21 personer.

Och det är ett under att jag ens vet att det finns en liten skylt inne i hissen eftersom jag tillbringade större delen av dagen med att vänta på att:

1. Hissen skulle komma

2. Hissen skulle ha plats för mig

samt 3. Hissen skulle gå till den våningen jag ville åka till.

När klockan var 13 bestämde vi oss för att vi nog hade väntat ut den värsta lunchruschen. Det hade vi inte.

Först leta bord. Tråkigt.

Sedan tränga sig fram i den extremt trånga matsalen. Tråkigt.

Eftersom bebisen sov i vagnen fick vi gå i två omgångar.

Vi bestämde oss för pastabuffén en trappa upp.

Joachim och barnen var borta i tjugo minuter och kom tillbaka så att jag kunde gå upp.

Intill den långa kön till buffén fanns en liten kassa där ingen stod. En tjej kom fram och hämtade en plastback och försvann. Sedan såg vi som stod i kassakön hur hon hällde upp mer pasta, körde undan olika behållare och pratade med gäster. Hon var alltså ensam i kassan. Utmärkt.

När jag äntligen hade fått betala ställde jag mig i kön. Det tog ytterligare tjugo minuter. Jag spanade framåt för att se vad som fanns på denna ”buffé”. Pasta, köttfärssås och tomatsås var svaret. Vilken buffé.

I slutet fanns ”sallad” som bestod av gurkbitar, tomat och isbergssallad. Wow.

Jag tröstade mig med att jag skulle kunna dränka salladen i dressing.

När jag kom fram hittade jag inte dressingen och stoppade då kassatjejen som var ute och sprang.

”Var är dressingen?” frågade jag.

”Den är slut” svarade hon.

Jaha.

Sedan gick jag och ställde mig i kön till drycken och efter det kunde jag äntligen gå ner till min familj som hade ätit upp.

Maten kostade 79 kronor per vuxen och 39 kronor per barn och det är billigt men mer ska det heller inte kosta när det smakar som jag minns skolmaten.

När vi lämnade restaurangen hade vi bränt en timme.

Vi återgick nu till att stå i kö till hissen. Eller rättare sagt, Joachim tog barnen i trapporna och jag väntade på hissen. Ibland sågs vi.

Till sist sparade vi våningen där man kan experimentera. Där var köerna så långa att barnen bara satte sig ner på golvet och gav upp.

Klockan 15 gick vi ut från Universum. Om jag har någonting att säga till om kommer vi aldrig tillbaka.

Detta inlägg är långt och otroligt tråkigt för alla. Jag skriver det av en enda anledning. Att ni som driver stället ska läsa och rycka upp er.

Vi barnfamiljer vill ha det smidigt och enkelt och snabbt och smärtfritt. Om vi inte får det så kan vi ju lika gärna åka på vuxenutflykter. Man väljer tillexempel inte Sunwing resorts med All inclusive för att det är det man vill ha, man väljer det för att det är enkelt. Om det inte skulle vara smidigt skulle man ju mycket hellre åka på ost och vinresa till Toscana med barnen.

Som jag stod där i kön till hissen tänkte jag på mitt älskade Astrid Lindgrens värld där absolut ingenting är lämnat åt slumpen. Ingen kö. Bra mat, mycket att välja på, enkelt att komma fram. På varenda kvadratcentimeter av anläggningen har en barnexpert farit fram och tänkt: Här ska det vara bra för de som släpar på ungar.

SÅ ska det vara.