och jag sitter med en kopp kamomillte framför Debatt och de skadade underliven.

Bra och MODIGA kvinnor som vågar stå upp för sina underliv och medsystrar och döttrars framtid. Om det var männens könsorgan som var söndertrasade. Om det var män som bajsade på sig genom snoppen. Om det var män. Men det är det inte. Det är kvinnor och då ska det lidas och lidas och lidas. I slidas. Stoiskt och tyst och gärna med ett förföriskt leende så att det inte blir så himla jobbigt att titta på.

Skrik och gapa och håll på. Att föda ett barn ska inte vara slakt.

Idag har jag haft jurytjänst på Linnéuniversitetet. Vi har fått höra om nya mediekoncept, ätit för många polly och druckit hinkvis med automatkaffe (som för all del inte var äckligt)

Jag visste att jag var förkyld men sa till kroppen att det inte var läge. Och den gick in i pausmode. Tills jag kom hem. Då kom all sjukdom på en och samma gång.

Nu ska jag egentligen gå och lägga mig med en rulle toapapper men sitter uppe och svarar på mejl och pillar i texter. Funderar också på att flytta hit för att slippa alla fula pulkor och snowboards som skräpar på barbacken framför huset. Eller så städar vi undan dem. Det eller paradvåningen. Ska sova på saken. Eller nej, nu går Skenet bedrar på sjuan.

Hyacinth Bucket, jag älskar dig.