Nu kan jag berätta exakt hur det var innan jag flög. Jag vågade inte prata högt om det före flygresan, då hade jag blivit kvar på marken som ett strandat fån.

Så här var det: Jag var så jävla jävla jävla jävla rädd. Jag klarar det inte, jag klarar det inte, jag klarar det inte.

Ända sedan resan bokades har jag drömt mardrömmar på nätterna och sedan tänkt på resan all vaken tid. Det har sugit så mycket energi ur kroppen att jag fick värk i nacken och sov bort halva resan av ren utmattning. Jag kunde sova tio timmar i sträck och fortfarande vara trött. Det har inte hänt sedan jag var sexton.

Jag fick Lergigan utskrivet över telefon och provade en gång. Jag blev bedövad i ansiktet men klar i hjärnan. Jag kunde inte säga hela meningar, sluddrade. Blev fruktansvärt trött men kunde inte somna på grund av ilningar i benen som var en av bieffekterna. Dagen efter var jag bakfull som jag aldrig varit förut. Trodde att jag drabbats av en psykos.

Allmän notifikation: Jag ska ALDRIG droga mig igen.

Jag siktade in mig på att ta hjälp av småflaskor Rioja samt förneka rädslan.

På flygplatsen mantrade jag för mig själv: En miljard flygplan åker runt i luften dygnet runt. En miljard plan. En miljard.

Jag drack två glas på flygplatsen och fyra i luften. En helfalska med andra ord. Min syster reste med oss så jag hade inget barnansvar. Dessutom spred jag ut glasen jämnt över hela resan så att jag verkade ”glad” snarare än full. Men givetvis är det inte bra. Jag vill inte vara påverkad tillsammans med barnen. Men följande vet jag alldeles säkert: Jag hade ALDRIG klarat det utan alkoholen. Jag antar att vi alla reagerar olika på alkohol men jag blir glad, avslappnad, får en känsla av att allt är möjligt, bättre självförtroende. Andra kanske försöker hoppa av i farten.

Då och då under resan slog det mig: Jag flyger. Jag är tiotusen meter upp i luften. Det kanske händer något. Vi kanske dör. Men jag uthärdade. Jag låtsades som om livet var en fest. Och det var den ju på sätt och vis. Jag spelade Angry birds och tittade på film, babblade och skojade. Förnekade.

Landningen är det jag är minst rädd för. Starten är så hiskelig. Detta sanslösa VRRRRROOOOOOM och det lilla lyftet, stigningen, känslan av att halka bakåt i luften. De flesta olyckorna sker vid starten, de flesta olyckorna sker vid starten.

Känslan när vi landade på Las Palmas var att jag kan klara vad som helst. Jag var så otroligt stolt över mig själv. Jag gjorde det som skrämmer mig mer än någonting annat. Låt gå med hjälp av gudarnas nektar.

Jag hade så många tankar i huvudet om flygresan men nu kommer jag inte på mer så om ni har några frågor, ställ dem.