i över tretton år har vi levt tillsammans. Högljutt ibland. Och det har alltid handlat om inredning och prylar och möbler och gardiner. Och sådant.

När vi bråkar om inredning. Det är titeln på boken om vårt liv.

JAG VILL LEVA ENSAM! tänker jag varje gång vi bråkar om inredning.

Det blev påsk för ett par dagar sedan och Joachim cyklade till affären där man säljer blommor och kobajs och växter. Det knyter sig alltid i magen. Vad för FULT ska han komma hem med den här gången?

Den här gången var det bara påskliljor i kruka. Det kändes helt okej, jag blev lugn.

”Jag går ner i källaren och letar efter en kruka” sa Joachim och hans huvud försvann stegvis tills hans fluffiga hår inte syntes längre.

ÅH NEJ, tänkte jag för mig själv.

Joachim har sparat ALLA krukor vi någonsin har fått, köpt eller på annat sätt ägt. Inser ni hur många krukor det blir? Jag skulle säga att 90 procent av dessa krukor är mer eller mindre jättefula. Och nu ska Joachim hämta en av dem. Och ställa den på övervåningen. Där den syns.

Åh.

Och plötsligt står den där.

Och det ser bra ut. Jag gillar det till och med.

Tretton år tog det. Och plötsligt var vi överens.

Om en kruka.