I somras fick jag ett rött märke på foten. En fläck, kanske fyra centimeter i diameter uppe på foten precis där mina långa tår börjar. Den gjorde inte ont och kliade inte, så jag struntade i det. Den får väl försvinna av sig självt, tänkte jag.
Och det gjorde den ett halvår senare.

Och plötsligt hade det blivit till en bred ring runt halva vaden. Så jag gick till doktorn. Och fick reda på att jag hade borrelia.

Hur kan man ha borrelia i ett halvår utan att märka något?

Tack för utebliven ansiktsförlamning antar jag.

P.S. När jag satt i väntrummet och väntade på provsvar iakttog jag ett äldre par ett par soffor bort. Eller, det var inte så mycket det att jag iakttog dem som att de pratade väldigt högt på grund av ”försämrad hörsel”.

Man märkte tydligt att kvinnan inte var så glad. Kanske var hon orolig, kanske mådde hon inte så bra.

Hennes man gjorde allt för att få henne på andra tankar.

Han sa saker som ”Jag måste hitta något att jobba med, så att jag får ta i på riktigt”

Och ”Vill du ha strömming ikväll? Det vill du, eller hur? Jag ska göra strömming till dig. Men jag ska bena ur den själv, de gör det inte bra när man köper färdig”

Kvinnan sa ingenting utan tittade fingrade med handtagen på sin gåstol.

”Jag ska göra strömming till dig ikväll” sa mannen en gång till.

Och jag tänkte att det var så fint hur han försökte finta bort det om var jobbigt.

Fina fina farbrorn. Hoppas att hans oroliga fru mår bättre nu.