Hemma i åtta veckor med fyra barn, någon som har provat?

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS

Sommaren 2013 tänkte jag: Det här var ju inte så farligt.

Då var han sex månader och gick inte. Jag helammade, allt var lite heligt och väldigt mysigt.

Och nu. Han springer och springer och springer. En sekund så är han borta och då kan man ju tänka att han bara har hunnit runt knuten men det är fel. Han kan nämligen vara VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN.

Och de andra bråkar. Eller så leker de jättebra att ”du är den och jag är den och sen sa han så och då sa hon så och sedan sms:ade de varandra att de skulle ses” och så vidare och så vidare. Och plötsligt är någon lite för bossig och då blir det fuck you all over the place med hårda ord och hårda tag och hårda smällar i dörrar och VÄCK INTE ER LILLEBROR FÖR *******, DEN SOM VÄCKER HONOM LEKER MED HONOM RESTEN AV DAGEN.

Och så känner man sig som en gapig lurk. Och det är varmt och man orkar inte laga mat och vi borde åka och bada (idag också) och disken från igår är kvar och jag har inga rena trosor kvar och, och.

Och just som man sitter och tänker att man är Sveriges vidrigaste surkärringmorsa så får man syn på barnet som snart är sex där han sitter och ritar en teckning.

Och man tänker: Snälla säg att det inte är jag som är djävulen.

Och man tänker, det är så himla lätt att vara mamma när klockan är 20 och den minsta sover hos sin mormor och morfar och de andra tittar på film inomhus och vi har det såhär utomhus.

 

 

Och man tänker, varför är det så svårt att vara en jättebra mamma när alla springer runt och är jättejobbiga runt benen och slåss och vill ha saker och inte äter maten och inte hänger upp badkläderna och tjatar om ballerinakex.

Och så är teckningen färdig.

Och det var havsguden och jag är inte djävulen.

Och så gråter man en skvätt och fortsätter att vara en svettig mamma som känner sig uslig på dagarna och börjar andas igen på kvällarna.